Isländsk ilska

Island ska ersätta Storbritannien och Holland med ofattbara 40 miljarder kronor. Det är pengar som några riskkapitalister i det isländska bankväsendet förskingrat från sparare i de två länderna. Nu har deras regeringar ersatt spararna, men kräver i sin tur beloppet av Island.

Man kan förstå islänningarnas ilska och vanmakt. De är ett arbetsamt folk där många haft fler arbeten. Genom avtalen har man – särskilt inom den offentliga sektorn – kunnat bygga upp enorma pensionsfonder. Jag studerade detta vid en reportageresa ett halvår innan Lehman gick konkurs och utlöste en global finanskris. Att bli pensionär innebar för många att bli lite av kapitalist.

Redan då fanns det hos en del farhågor. Islänningar for världen runt och köpte fastigheter, banker, flygbolag och företag. Bankväsendet hade just avreglerats och man använde pensionspengarna som säkerhet i de första stora affärerna. Någonstans på vägen blev lånen större än säkerheterna och till slut blev det en enda stor lånekarusell där säkerheten bestod i allt det man redan ägde (som var köpt för lånade pengar).

Hemma i Island tjänade man sin lön i isländska kronor men lånade billigt i euro och dollar. Det var swing i ekonomin. Privat köpte man stora bilar och byggde stora hus, offentligt byggde man ännu större hus.

Sen sprack bubblan och som ringar på vattnet får investerare och småsparare runt om i världen se sina pengar gå upp i rök – de pengar som ytterst används i den isländska boomen. I Sverige ser vi detta i den dagsaktuella tvisten mellan norska Acta och tusentals småsparare, vilka ingetts föreställningen att deras pengar var säkra och aldrig kunde försvinna. (Att banker och kapitalinvesterare generellt sett är en bunt samvetslösa skurkar och förskingrare är en annan historia.) Islänningarna skulle plötsligt betala sina euro- och dollarlån med en krona som tappat stort i värde - eller omvänt: lånen och amorteringar växte till enorma belopp.

I Storbritannien och Holland håller man sina småsparare skadeslösa men i andra länder blir man blåst.

Att islänningarna får hjälpa till att betala för kalaset är inget att beklaga. Det går inte att leva över sina tillgångar – en dag kommer pay-back-time. Men vad som förvånar är att de, som spekulerade bort alla tillgångarna, inte ställts till svars och uppenbarligen lever gott – fast inte i Island.
....