En trygghetsfaktor

Jag hade alltid sett tåg och bussar som något som bara fanns där när och om man behövde dem. Det var först när jag på 1970-talet flyttat till Hässelby Villastad som jag insåg att det var subtilare än så – de utgjorde ett trygghetsmoment i min vardagstillvaro. Utan en fungerande allmän kommunikation blev man lika ställd som om vattnet skulle sina i kranarna eller det blev strömavbrott.

När vi flyttade in så gick lokalbussarna var tionde minut och tunnelbanetågen varje kvart. Sedan drogs bussarna ner till varje kvart och tågen till var 20:e minut. Det blev genast större trängsel. Underhand byggdes fler bostäder. Det slutade med att vi kunde stå i en kö på ”vår” hållplats och se den ena överfulla bussen efter den andra susa förbi. En halvtimme på en hållplats är en lång tid även om det inte är stekande sol eller isande kyla.

Jag har därför full förståelse för de människor som från tid till annan är missnöjda med sina allmänna kommunikationer. Nu senast gäller det invånare inom en 5-milsradie från Stockholm vilka har att välja mellan att komma till jobbet klockan sju och vänta en timme innan de andra kommer – eller att komma för sent.

Om man är mottaglig för konspirationsteorier kan man tro att tillverkarna och försäljarna av personbilar har ett finger med i spelet.

När flyget går som på räls

Resan från München gick i vulkanmolnets tecken. Med tyska vänners hjälp kom vi först iväg mot Hamburg. Det är en tågresa som normalt tar fem timmar, men som denna gång tog längre tid eftersom man halvvägs måste stanna i 40 minuter och evakuera ett stort antal passagerare av säkerhetsskäl. Gångarna var så fulla att ingen kunde passera.

Några dagar senare tog vi oss vidare till Göteborg genom att hoppa från lokaltåg till lokaltåg i Tyskland och Danmark och från Köpenhamn vidare med vad som normalt var ett pendeltåg över Öresundsbron. Efter 18 timmar var vi framme i Göteborg vid midnatt.

Nästa dag var sista etappen. Med ett s.k. mjölktåg kom vi till Stockholm efter dryga fem timmar. Sedan var det bara att åka till Arlanda och hämta bilen och köra hem. Det tog ett par timmar men klockan sju på kvällen stod vi äntligen i det egna köket.

Idag lovar vänsterblocket att satsa mångmiljarder på att bygga ut järnvägsnätet. Några miljarder ska gå till räls i glesa Norrland och resten till några inrikessträckor. Kanske ska man i en förlängning även skaffa tåg som klarar av höstens löv och vinterns snö och kyla.

Vad man saknar – och detta i ännu högre grad efter vulkanupplevelsen – är bekväma, snabba, billiga och högfrekventa tåg som utgår från Stockholm och från Oslo via Göteborg ner till kontinenten. Dessa tåg behöver nya och bättre järnvägsnät. Här borde miljarderna läggas istället.

Lätt bli miljonär när andra betalar

Efter att Sovjet upplösts och någon form av demokrati infördes i Ryssland förändrades bilden av ryssarna – en grå och fattig massa förvandlades till ett färgrikt spektrum. Det vodkadrickande fyllor har fått sällskap av miljardärer. Dessa är ofta individer som höll sig framme och för en billig penning tillskansade sig det staten tidigare ägt.

En liknande utveckling, fast inte med lika drastiska skillnader, har vi de senaste åren sett i bland annat Stockholm. Här är det inte en yrvaken kommunistmakt som skänker bort allmän egendom utan makthavare med moderater i spetsen.

Ett flagrant exempel är det hyreshus vid Norr Mälarstrand, som nyligen såldes ut från ett allmännyttigt bostadsföretag. Nu kan man fråga sig hur s.k. vanliga människor över huvud taget kunnat få lägenheter i detta hus med bästa läge och utsikt över Riddarfjärden. Det visade sig inte vara så vanliga människor heller. I en paradvåning bodde en moderat som av den moderatstyrda styrelsen i bostadsföretaget fick köpa sin lägenhet för 3 miljoner – en summa som man normalt får ge för 3 r.o.k. (om man har tur). Moderaten tackade och tog emot och strax därefter annonserade han ut lägenheten för 9 miljoner. Det motsvarar säkert den summa en opartisk värderingsman skulle ha satt från första början.

För mig framstår detta som stöld eller förskingring av allmän egendom. Även om det juridiskt sett inte går att komma åt kan man tycka att det är ett beteende som inte förväntats från ett parti som säger (sade) sig värna om lag och ordning.

Ett annat exempel är de förskolor i södra Stockholm som övergick i privat regi för två år sedan. Den som övertog verksamheten vid fyra förskolor är en kvinna vid namn Lena Ström. Det enda hon behövde betala för var inventarier för 635.000 kr, vilket var rena vrakrean enligt kritiker.

Nu framgår det av företagets (Kulturkrabaten AB) årsredovisning att bolaget köpt ett bostadshus i Enköping för 2 miljoner kronor, dubblat styrelsearvodet till 1,7 miljoner kronor och tagit ut en vinst på 1,6 miljoner kronor. Dessutom finns 4,5 miljoner kronor i värdepapper och ett överskott på 2,4 miljoner kronor.

Enligt Dagens Nyheter har föreskolechefen Lena Ström efter 1 år 8 månaders verksamhet kunnat ta ut 9,4 miljoner kronor i vinst, styrelsearvode och ett bostadsköp.

Förskolorna har redan i höstas varit utsatta för stark kritik, inte minst från föräldrar, för att de har stora barnkullar och en låg andel utbildade förskolelärare.

Argumentet för privatisering är alltid att verksamheterna kan skötas effektivare. Nu har det visat sig att det inte blivit billigare, men att enskilda cyniskt kan roffa åt sig av allmänna medel och stoppa i egen ficka. Priset får barn, skolungdomar, gamla och vårdbehövande betala i form av sämre och mindre kvalificerad omvårdnad.

Målet för bistånd bör vara noll

Man hoppade till en aning när Dagens Nyheter på sin debattsida släppte fram en artikel med ovannämnda innehåll. Den var skriven av Hans Bergström, statsvetare och tidningens före detta chefredaktör. Bergström, som är en klok person, har bland annat studerat utvecklingsekonomen Nils Börje Tallroths slutsatser i dennes senaste bok.

Sverige ger 35 miljarder årligen i u-landsbistånd. Biståndet, som var tänkt att vara en hjälp till självhjälp, har delats ut i ett halvt sekel. Ett bistånd av den storleken under så lång tid kan inte ses som en hjälp till självhjälp. 1960 var Sydkorea och Ghana lika fattiga. Idag är Sydkorea en framstående industrination medan Ghana ligger kvar på samma nivå.

Medan svenska ambassadtjänstemän varje morgon beger sig till ländernas ministerier för att hjälpa till att sköta landet, så sluter kinesiska affärsmän uppgörelse med samma ministrar. Affärerna ska betalas med svenska biståndspengar (efter att ministrar och tjänstemän tagit sin andel i en accepterad korruption).

Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land, konstateras från flera håll. Under en rundresa i Tanzania åkte mitt sällskap med ett privat företag i välskötta bilar. Ett statligt företag hade samma service, men där kördes bilar sönder inom ett år. Våra afrikanska förare berättade att det företaget fick sina bilar från EU. När man kört dem i botten fick man nya – så varför bry sig?

I sak är det detsamma på alla plan. Om du får pengar och andra resurser utan att lägga två strån i kors – så varför anstränga sig? På mikroplanet passiviserar vi individer med bidrag och förtidspensioner. På makroplanet passiviserar vi hela förvaltningar och länder. Då är det bättre att kräva något i gengäld – ni producerar, vi köper. Eller varför inte som i Indien där fler och fler verksamheter kommer igång och blomstrar med hjälp av mikrolån. Vi måste även ha en internationell handelspolitik som ger u-länderna en chans att sälja det som de producerar.

Därför bör målet för bistånd bör vara noll. Däremot ska vi naturligtvis behålla bistånd i form av insatser vid katastrofer och biståndet till frivilliga organisationer som arbetar i länderna.

Södertälje på gott och ont

Sveriges kommuner och landsting har i ett projekt mätt olika faktorer i ett 70-tal kommuner, däribland Södertälje. Det är en dyster läsning. Det är bara företagsklimatet som får en bättre placering jämfört med tidigare år.
Tidigare tyckte två av tre medborgare att de fick ett bra bemötande när de ringde upp kommunen och ställde en enkel fråga. Idag tycker bara varannan detta.
I medelkommunen känner sig varannan medborgare trygg. I Södertälje har andelen trygga minskat från 30 av 100 år 2006 till bara 26 av 100 förra året.
Rangordningen av landets grundskolor är katastrofal. Södertälje hamnar på plats 284 av landets 290 kommuner. Vilka de sex skräckexempel som är lägre rankade framgår inte.
Och så fortsätter det. Inte underligt att allt färre upplever kommunen som en attraktiv plats att bo på, 43 av 100 mot genomsnittet 65 av 100.

Idealitet med topplöner

Kyrkan Tidning har granskat våra ideella organisationers lönesättningar. Det visar sig att de beter sig som vore de företag. Åtminstone den tredjedel av företagen som lämnat ifrån sig uppgifter. Man undrar hur det ser ut i de andra två tredjedelarna…
2008 omsatte organisationerna mer än 13 miljarder kronor. Dessutom fick man 3,4 miljarder från staten och 1,4 miljarder från Svenska Spel.
Månadslönerna för vd eller generalsekreteraren ligger inom intervallet 90.000 – 130.000 kronor. Det innebär miljonlöner eller mer på årsbasis.
Chefen för Cancerfonden tjänar 97.500 kr/mån, nykterhetscheferna på NTF resp. IOGT-NTO 102.000 kr och 90.000 kr och Motormännens högsta höns 94.000 kr.
Riksidrottsförbundets chef får 121.000 kr i månaden och Fotbollsförbundets 118.000 kr.
I topp finns Arbetsgivarorganisationen KFO (som servar kooperativa företag, ideella organisationer och folkrörelser) som ger bossen 131.000 kr samt Villaägarnas riksförbunds chef med 128.000 kr.
Idealitet lönar sig.

Tjäna på att flytta till Stockholm

Södertälje är en kommun som inte höjt sin kommunalskatt jämfört med tidigare mandatperiod. Detta faktum delar man med ytterligare nio kommuner i länet.
Det låter betryggande och bra om det inte vore för två andra saker:
1. Kommunalskatten ligger i absoluta toppen bland kommunerna.
2. Alla andra har sänkt sin kommunalskatt!

Enbart sett till kommunalskatten så ligger den 15 % lägre i Stockholm och ännu lägre i Solna. Det finns alltså pengar att tjäna för den södertäljebo som väljer att flytta. Fast då får man stå ut med t.ex. biografer (som information till läsare i Södertälje så är bio ett ställe där man visar rörliga bilder på en stor duk).

Oanständig kohandel

Oanständig kohandel på gränsen till sinnesförvirring. Vad kan man annars kalla beskedet från vänsterblocket att det ska folkomröstas om Förbifart Stockholm?
Alla i stockholmsregionen som ska från norra till södra delen av regionen – eller tvärtom – måste idag köra flera extra mil, ligga i långsamma eller stillastående köer och trängas genom en smal tunnel. Detta innebär ett avgasutsläpp utan like. Jag trodde i min enfald att detta var tunga skäl för t.ex. Miljöpartiet att förorda Förbifart Stockholm, inte att motarbeta projektet. Men minskade utsläpp är tydligen inget som bekymrar partiet (en insikt som vi för övrigt fick redan för flera år sedan när det visade sig att partiets Yvonne Ruwaida var en av stadens mest frekventa taxiåkare).

Tyst och städa!

I samband med att Telgekoncernen bildades med alla kommunala bolag under samma tak skapades Telge Rent. Här anställdes all städpersonal i kommunen. Personalgruppen kännetecknades av hög sjuklighet och långtidssjukskrivningar. Inom det nya bolaget skapades en personalpolitik som snabbt kom till rätta med problemen. Äntligen kände sig personalen sedda.
Detta var inte något som sågs med blida ögon av de borgerliga partierna. Städning anses inte vara en kommunal angelägenhet och i den vågmästarpolitik, som råder i Södertälje på grund av några ytterlighetspartier, tvingades man så småningom sälja till en privat entreprenör. Sten Ahlberg heter den nye vd-n.
I lokaltidningen kommer nu det ena larmet efter det andra. Personal tvingas säga upp sig. Alla har tvingats skriva på en lojalitetsparagraf som innebär att man inte får yttra sig om företaget. Vi ska bara hålla tyst och jobba, säger anonyma.
Ledande politiker inom Alliansen är moderata Marita Lärnestad. Det är hennes politik som slår mot de svagaste.

Utfluget

I en personpresentation kan man läsa att vederbörande har ”två utflugna barn och sex barnbarn”. Nu kan man väl nästan utgå från att barnen har flyttat hemifrån om de har en sådan drös med egna barn.

Kommunikationsfixaren

Tage Gripenstam från Hölö är Centerns ledande profil i Södertälje kommun. Han sitter även i landstinget och pysslar med trafikfrågor. Till val gick han på bättre lokaltrafik till Hölö, ett vallöfte som visade sig vara valluft och som han omgående fick backa från. Nu tar han i en stor insändarartikel på sig äran för alla stora trafiksatsningar som skett i stockholmsregionen de senaste fyra åren. ”Jag är stolt!” utropar vallovaren. Jojo…

Smaka på detta!

Grundtonen är omisskännlig, men med en väsentligt bredare nyansrikedom som bär associationer till korinter, örter och blommor. Smaken är mjuk och fetvänlig med betydande vaniljsötma och lång, kvardröjande örtighet som drar mot mocka och kakao och på slutet biter till med en läcker alkoholsnärt.

Visst kan recensenterna av alkoholdrycker få t.o.m. Björn Ranelid att framstå som medioker! Den här gången handlar det om en nyutkommer tequila. Många kan nog känna sig frestade att köpa en flaska bara för att få veta hur det egentligen smakar. Man avskräcks dock av priset som anges till 3.659 kr för en pava!

Nu visar det sig att detta är ett korrekturfel. Priset är ”bara” 359 kr. Och för detta får man en dryck där grundtonen är omisskännlig, men med en väsentligt bredare nyansrikedom som bär associationer till korinter…osv.
.