Jag hade alltid sett tåg och bussar som något som bara fanns där när och om man behövde dem. Det var först när jag på 1970-talet flyttat till Hässelby Villastad som jag insåg att det var subtilare än så – de utgjorde ett trygghetsmoment i min vardagstillvaro. Utan en fungerande allmän kommunikation blev man lika ställd som om vattnet skulle sina i kranarna eller det blev strömavbrott.
När vi flyttade in så gick lokalbussarna var tionde minut och tunnelbanetågen varje kvart. Sedan drogs bussarna ner till varje kvart och tågen till var 20:e minut. Det blev genast större trängsel. Underhand byggdes fler bostäder. Det slutade med att vi kunde stå i en kö på ”vår” hållplats och se den ena överfulla bussen efter den andra susa förbi. En halvtimme på en hållplats är en lång tid även om det inte är stekande sol eller isande kyla.
Jag har därför full förståelse för de människor som från tid till annan är missnöjda med sina allmänna kommunikationer. Nu senast gäller det invånare inom en 5-milsradie från Stockholm vilka har att välja mellan att komma till jobbet klockan sju och vänta en timme innan de andra kommer – eller att komma för sent.
Om man är mottaglig för konspirationsteorier kan man tro att tillverkarna och försäljarna av personbilar har ett finger med i spelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar