En bra lokaltidning ska upplevas med blandade känslor. Ledare, nyhetsreportage och andra artiklar ska ena dagen mötas av upprördhet, nästa dag av applåder. Den ska skrivas med engagemang av kunniga medarbetare med fruktbara kanaler in i såväl företag som offentlig förvaltning. Det ska märkas att den görs med entusiasm – dag efter dag.
Jag har under årens lopp haft mycket kontakt med Länstidningen, såväl som medarbetare som informatör. Under de åren tyckte jag nog att tidningen ganska väl motsvarade det inledningsvis nämnda. Man hade en färgstark chefredaktör som i långa och välskrivna ledare tog upp olika fenomen och inte sällan gick i härnad mot upplevda missförhållanden. Reportrarna visste vad som rörde sig inom företag, den kommunala förvaltningen och de kommunala bolagen. Kulturen fick gott om utrymme och visade på sina sidor vilket rikt kulturliv det finns i Södertälje.
Det var då det. Sedan sålde Centern tidningen till en liberal tidningskoncern. Ny chef blev en publisher, som ingen visste vad det var. Nu senast är det utbytt till tidningschef. Det kanske är samma sak?
Förändringen av tidningen har gått förvånansvärt snabbt. Som i många sammanhang kan det ta åratal att bygga upp något, som kan raseras på en dag. Rapporteringen kring utvecklingen i kommunen är fragmentariskt och osammanhängande. Referaten från livfulla fullmäktigedebatter har i stort sett avlösts av centralt skrivna partipamfletter på debattsidan. Att de är undertecknade av lokala förmågor lurar ingen. Kulturbevakningen har så gott som upphört.
Den som bara ser Södertälje genom Länstidningen upplever att livet här består av fotboll, ishockey och våldsbrott. Södertälje blir en ort man fräser förbi per bil eller tåg, oroligt sneglande sig omkring och hållande i plånboken. Redan idag finns det södertäljebor som svarar Stockholm eller Gnesta på frågan var de bor.
Detta har inte staden förtjänat. Det vet vi som bor här. Det vet också de elva som idag på debattsidan skrivit inlägget ”LT tar inte sitt fulla kulturansvar”. Förstanamnet är Christer Duke, som under 30 år var en mycket uppskattad kulturredaktör vid tidningen. Debattörerna vill helt kort ha en levande kulturdebatt, en pågående bevakning och porträtt av kulturarbetare. Man vill även ha sakkunnig recensionsverksamhet.
Svaret blir att man prioriterar annat än recensioner. Anledningen är att undersökningar visat att de var dåligt lästa. Orsaken till att de var detta tar tidningschefen inte upp. Uppenbarligen slog det aldrig tidningschefen och den stackars chef för kulturen, som tvingats skriva under svaret, att det var sakkunnigheten som brustit. En kvalificerad recensionsverksamhet kan inte bygga på att man fördelar inkomna böcker på medarbetarna för att förgylla deras fritid – och i bästa fall få tillbaka några rader om boken.
Förmånen av gratis böcker kan man ha kvar. Det finns ingen redaktion som har personella resurser att läsa allt. Men i grunden borde man diskutera vilka böcker som ska recenseras, t.ex. utifrån kriterier som lokal anknytning eller relevans för orten. Därefter bör man fundera på vem som lämpligen skriver en anmälan och detta kan vara en person utanför tidningen.
Svaret i övrigt till debattörerna består i hänvisningar till olika läsarundersökningar. Det är egentligen ett uselt svar eftersom det inte framgår hur frågorna ställts m.m. (som man frågar får man svar). Och alldeles oavsett vilka svar man får så är det tydligen dessa som idag styr innehållet i Länstidningen. Det är därför den blivit alltmer populistisk – och tyvärr fått lägre läsvärde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar